En gång för länge sedan i Skottland blev en konung fördriven av sina fiender. Han kom med sitt skepp till en obebodd ö och plågades av hunger. Där fanns dock vilda getter. Uthungrade som de var lovade konungen att den som först fångade en bock skulle få en belöning. Den hovman som lyckades fick inte bara ett gods vid namn Kragie utan gavs också namnet Skragge som på skotska betyder bock.
Hovmannens släkt vandrade över till Norge och på tidigt 1500-tal under Gustaf Vasas tid till Värmland. De förde med sig en bock i sitt sigill till minne av anfaderns bedrift.
Så förtäljdes historien av den förste i vår släkt att adlas: Simon Olofsson Skragge
Ordet härstammar från Skandinavien
Enligt brittiska uppslagsverk över skotska dialekter betyder Scrag ett magert får. Ordet Skragge är enligt samma källa ett mer nedsättande ord för magert får. Skram är ett skotskt ord som betyder get.
Vi kan här se att språket och berättelsen stödjer varandra. Att får och getter är olika arter av samma släkt får vi vara storsinte nog att bortse från i detta sammanhang.
Det bör dock noteras att ordet scrag är ett skandinaviskt låneord. Så oavsett om ordet har en skotsk härkomst så är ursprunget skandinaviskt. En sådan ordets vandring över haven och tillbaka kan lätt förklaras av vikingarnas färder och erövringar på Britanniens lockande kuster.
Adlig diktkonst
Vid närmare granskning är berättelsen nog en typisk adelslegend som bär en omisskännlig prägel av det storsvenska 1600-talets historiebeskrivning som kulminerade i Rudbecks Atlantica. Även om man på den tiden yvdes över vår höga nord, dess mandom och ära sökta man ändå förknippa sig med världshistoriens äldre länder.
Vi befinner oss nu i mitten av 1600-talet, seklets mest stormodiga skede efter att den Westfaliska freden hade befäst Sveriges stormaktsställning. Simon Olofsson Skragge nådde år 1652 adlig värdighet, tog sig namnet Skraggenskiöldh och presenterade ovanstående berättelse om släktens skotska ädla förtid.
Att det finns en by i grevskapet Dumfries som heter Scraggs kan möjligen uppmuntra släktchauvinister Men vår släkt torde lika lite fått sitt namn efter byn som denna efter släkten. Den byn har nog uppkallats efter de boendes fåravel.
Svenska dopnamn
En aspekt som stärker ett svenskt ursprung är dopnamnen. Sådana ärvdes i äldre tider trognare än i våra dagar. Namnen Simon och Olof återkommer bland Skraggarna led efter led med en seghet som gör en härstamning från Skottland föga trolig.
De är vanliga bondenamn. Den förste Simon Skragge gav sina söner namnen Simon, Olof, Lars, Sven och Måns. Inte så skotskt klingande. Så vi får nog inse att namnet Skragge har uppkommit på svensk eller skandinavisk språkbotten. Den moderna mytforskningen har klätt av många av 1600-talets uppstyltade fornhistorier och vår skotska myt får bara anses vara en i raden.
Fick böta 30 mark
En annan version av släktens ursprung framkommer i ett intyg från Kammararkivet där följande berättas. Namnet Skragge var känt i Wermland, närmare bestämt i Säffle och Hammarötrakten, redan på 1400-talet, långt innan den skotska släktens ankomst.
Flera bönder ger vittnesintyg om att en bonde vid namn Joen Skragga omkring 1475 lånade en båt med fiskenät och rodde med den till Hammaröns sydligaste udde. Där tog han fyra getter, rodde till Killingaholmarna och lade sig att sova. Båten drev bort och slogs sönder. Båtägaren krävde Joens hemman Hällebostadh som ersättning och Joen fick dessutom böta 30 mark.
Ord som börjar med skr- i början av ett ord har ofta en förklenande bemärkelse som till exempel skranglig, skrynklig, skröplig, skral, skrälle skräp, skranglig, skrävla, skrocka och skrämma. Måhända var det Joens föga ädla bedrift som gav honom namnet Skraggen och som sedan blev ett släktnamn.
Ordet varg härstammar från tyskan och betyder dråpare, strypare. Det har i överförd betydelse även fått betydelsen våldsverkare, förbrytare, fredlös, ogärningsman. Vargen har fått flera binamn som skragge, gråben eller tasse. Kan detta vargens binamn givit förbrytaren Joen hans släktnamn.
Murbräckor kallades skragga
Är dessa berättelser bakgrunden till vårt släktnamn eller kan det finnas ytterligare någon förklaring?
Orden skragga eller schraga var ett namn på medeltidens murbräckor. De bestod av en grov bjälke (Bjelke) med sparrar (handtag) och i främre ändan försedd med en metallskoning vanligen i form av ett gumshuvud (bagge). Ordet kan vara ett lån från nedertyskans Schräg.
Det kan också härröra från de nordiska orden skrog eller skrag: någonting stort och ohanterligt. I en rimkrönika står följande: the bönder buro fram wasa och scraga. På samma sätt som de frälse ätterna Wasa, Bjelke och Sparre tagits som släktnamn kan namnet Skragge ha uppstått.
Kan det vara så att sägnen om det skotska arvet är ett resultat av dåtidens överdrivna svenska fornhistoria och på godtyckliga ordlikheter. I stället för hemförd ära från en ö vid Skottlands kust var det nesa från Killingaholmen i Vänern. Att han inte nedlade en bock utan bortförde tama getter, att han icke vann ett gods utan förlorade det. Kan det verkligen vara så att händelsen inte inbragt stamfadern ett adelsnamn, utan tvärtom ett öknamn. Kan den skotska berättelsen vara ett exempel på adlig diktkonst. Att sägnen adlats på samma gång som familjen.
Så behöver verkligheten inte vara. Det kan vara ett gumseförsett belägringsvapen som gav släkten dess namn på samma sätt som andra adliga ätter. Vi överlåter till dig som läsare att utröna vad som är sant och vad som är skrönor. Tveklöst är det i alla fall sant, att allt detta nu har berättats.