BÖRJAN TILL SLUTET PÅ SVENSK STORMAKTSTID
Olyckskorparna menar att Karl den XI:s död i april 1697 och branden i slottet Tre Kronor i maj samma år, medan kungen ännu stod lik på slottet, var förebud för kommande katastrofer. Ryssarna angrep svenskarna vid Riga i mars 1700. Karl den XII:s mobiliseringsstrategi gick ut på att samla soldaterna med fjorton dagars kost hos sina korpraler där de utrustades med ammunition. Korpralskapen växte till kompanier och kompanier till regementen och efter fastställda tidtabeller och längs prövade vägar samlades förbanden till utskeppningshamnarna. Den svenska stormaktstidens sista mobilisering skedde med en säkerhet som än idag imponerar.
SVENSKARNA KROSSADE DET RYSKA MOTSTÅNDET
Sverige låg i krig även med Danmark och efter en dramatisk upptakt så tvangs danskarna till fred efter en svensk landstigning på Själland. Trupperna forslades vidare mot de hotade Östersjöprovinserna. Efter landstigning var den svenska strategin att anfalla fortast möjligt eftersom det rådde proviantbrist. Den 20 november gick soldaterna till anfall mot ryssen i yrande snöstorm. Det var dock ryssen som hade stormen i ögonen och hindrades att se svenskarna innan de var tätt inpå dem. Svenskarna närmast krossade det ryska motståndet och lyckades bryta upp den ryska fronten i tre delar. Ryssarna flydde och många drunknade i Narvafloden. Striden varade endast i tre timmar och krigsbytet blev stort i antal kanoner.
GÖRA UPP MED VÄRJAN I HAND
Karl den XII:s krigsmaskin fortsatte och nu satte man av efter kung August av Sachsen-Polen för med honom ville Karl den XII inte sluta fred, utan “göra upp med värjan i hand”. I juli 1701 gick svenskarna över Düna och fördrev sachsarna ifrån Riga. Karl den XII gick mot Polen och general Magnus Stenbock lär ha skrivit till sin hustru “vi går in i ett krig, ur vilket vi inte skall komma ut utan den gode Gudens underbara bistånd. Olof Hermelin utsågs till kunglig sekreterare i september 1701 och han anslöt sig till kungens styrkor i Bielowice i Litauen den 10 mars 1702. I juli 1702 gick den svenska armén “ganska trött, mager och hungrig” mot kung Augusts trupper vid Klissow och vann en stor seger. De stora svenska framgångarna ledde till att en polsk riksdag avsatte kung August och valde svenskarnas kandidat Stanislaus Leszczynski till kung och Polen slöt fred med Sverige.
KUNGEN SPÄNNER BÅGEN HÖGT
Under tiden hade tsar Peter tagit Narva och nått fram ända till Finska viken där tsaren hade börjat anlägga S:t Petersburg. Under hösten 1707 bestämde sig Karl den XII för att åter ta upp kampen med sin huvudfiende. Framåt våren 1708 nådde kungen trakten kring Vilna i Litauen. Här stod kungen inför ett val att antingen fortsätta att tåga norrut genom oändliga ödemarker för att hjälpa sina utsatta Östersjöprovinser eller också att tåga mot sydöst mot Moskva, tsarens huvudstad. Kungen bestämde sig som bekant för att försöka slå tsaren där det kändes mest. Olof Hermelin lär ha sagt vid detta tillfälle “Kungen spänner bågen så högt i allting så att man fruktar att allt på en gång brister”.
OM INTE GUD HJÄLPER OSS SNART ÄR DET UTE MED OSS
I augusti 1708 nådde armén fram till trakten sydväst om Smolensk. Hittills hade allt gått efter fälttågsplanen. Genom skickliga manövrer hade Karl lyckats fördriva ryssarna ur deras ställningar. Bara vid Holfzin hade tsaren levererat ett öppet fältslag. Karl och hans soldater hade segrat men mist en stor del av truppen under anfallet. Kapten Magnus Posse beklagade sig över det ständiga regnandet och den ständiga hungern och lär ha sagt att “om inte Gud hjälper oss snart är det ute med oss”.
RYSSARNA SATTE ELD PÅ ALLT
Den 10 september nådde armén Tatarsk, 40 mil från Moskva. Nu var provianten på upphällningen och runt honom hade ryssarna utövat sin strategi, nämligen att sätta eld på allt. Kungen var tvungen att vika undan söderut och invänta Lewenhaupts armé. Nu började olyckorna. Den kurländska hären anfölls av överlägsna ryska trupper vid Lesjna och förlorade hela sin tross. Man var därför tvungen att fortsätta mot Ukraina där rikligt med proviant väntade och man kunde få hjälp av hetmanen Mazepa och hans upproriska kosacker. Dock hann tsaren slå ner det upproret innan Karl den XII och hans trupper hann fram. Sju dagar vandrade soldaterna genom kärr och ovägad skog utan mat och omgiven av partisaner. Många vagnar fastnade i gyttjan och de sårade och sjuka dog. Många friska dukade under av hunger. I mitten av november 1708 nådde karolinerna Ukraina och äntligen kunde de äta sig mätta.
VÄGEN LÅG FULL MED IHJÄLFRUSNA KARLAR OCH HÄSTAR
Vintern blev dock ovanligt hård och kölden slog mot den marscherande armén dagarna före julafton. Överste Gyllenstierna skrev att vägen om morgonen låg full med ihjälfrusna karlar och hästar. Fältskärerna arbetade dygnet runt med att skära armar och ben av förfrusna soldater. Våren kom så småningom till en förpinad här och missmodig officerskår. Armén hade minskat med 10 000 man till 25 000. I maj började Karl den XII belägra fästningen Poltava vid Vorskla, en av Dnjeprs bifloder. Tsaren ryckte till undsättning och den 28 juni stod slaget vid Poltava. Mot 25 000 man stod över 40 000 ryssar och proportionerna var helt annorlunda än vid tidigare slag då svensken dessutom varit långt ifrån så sliten och krigstrött som nu.
Ryssen hade inhämtat svenskens stridskonst och strategi och i striden led svenskarna ett svidande nederlag. Karl den XII flydde längs med Vorskla till Turkiet. Lewenhaupt kapitulerade och 16 000 man togs tillfånga. Utöver dessa fanns civila som 3 400 hästskötare, drängar, skjutspojkar och 1 600 pigor, hustrur och barn.
EN TREDJEDEL AV STOCKHOLMS BEFOLKNING DOG
Hemma i Sverige hade pesten slagit till och över 20 000 människor dog bara i Stockholm. Det var en tredjedel av stadens befolkning. Omkring 100 000 människor avled i sjukdomen i Sverige. Under det kommande året föll hela Baltikum i ryssarnas händer och härjningarna kan liknas vid vikingaslag där ingen skonades utan män mördades och kvinnor våldtogs. Friska män och kvinnor som undkom döden förpassades till Sibirien. Av de nästan 25 000 människor, varav 16 000 soldater, som togs tillfånga vid Poltava överlevde mindre än hälften av officerarna och endast en fjärdedel av soldaterna den 12 år långa fångenskap som följde. I januari 1722 fick fångarna tillstånd att lämna Sibirien. Då var Karl den XII sedan länge död och begraven, stupad för en kula i huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge den 30 november 1718, och kronprins Fredrik blev kung Fredrik den I. Vid freden med ryssarna 1721, efter en tid av ryssarnas systematiska härjningar längs den svenska östkusten då den s.k. rysskräcken föddes, fick Sverige avträda Livland, Estland, Ingermanland, en del av Karelen och Viborg län samt öarna Ösel och Dagö. Därmed hade det svenska stormaktsväldet brutit samman både i Tyskland och Baltikum.