Carl Hermelin, född i Stockholm 6 november 1707, son till kanslirådet och statssekreteraren Olof Hermelin och Margaretha Åkerhielm. Carl blev student i Uppsala 1723, utnämnd till ordinarie kanslist 1731, extra ordinarie krigsråd 1747. Carl erhöll s.k. statssekreterarfullmakt 1761 och blev riksråd 1765. Han erhöll friherrelig värdighet 1766 och blev Akademikansler i Åbo 1767. Carl avled 1789 i en ålder av 82 år.
Från okänd källa ges här en kort biografi. Andrea Hermelin höll ett föredrag om Carl och Finlands historia under frihetstiden vid släktmötet 1981
AV ÅTTA BARN ÖVERLEVDE ETT
Carl gifte sig 1733 med Hedwig Ulrica Benzelstierna (1714-1781), dotter till assessorn i Svea Hovrätt Olof Benzelstierna och hans fru Anna Catharina Strömner. Hedwigs farfar var Svea rikes ärkebiskop Erik Benzelius. Paret fick åtta barn men endast ett överlevde till vuxen ålder och det var Samuel Gustaf (1744-1820).
STATSMINISTER MOT SIN VILJA
Carl Hermelin medföljde konung Adolf Fredrik på hans Eriksgator runt rikets provinser åren 1751, 1753 och 1754 som mönstringskommisarie. När han utnämndes till riksråd den 11 september 1765 skedde detta ”oaktadt alt hans bemödande at undandraga sig detta wiktiga och den tiden oftast så äfwentyrliga förtroende”. Carl Hermelin utnämndes samma år till Kommendör af Kungliga Nordstjerne Orden och antog valspråket ”Beständig”.
UPPLYST, REDIG OCH VÄRDIG
Carl Hermelin köpte 1761 slottet Noor utanför Knivsta av greve Ulric Nils Gyldenstolpe och gjorde säteriet till fideikommiss inom Hermelinska släkten. Efter att Carl entledigats som riksråd 1769 vistades han mest av sin återstående livstid på säteriet Noor intill två år före sin död då han på grund av ålderdomssvaghet tvingades att flytta till Uppsala för vård. Carl Hermelin dog den 22 februari 1789. Han hade ända från 1730 deltagit i alla Riksdagens sammankomster och ansågs som en värdig medlem. Man skrev bland annat att han var var ”alltid känd för äfwnså uplysta som rediga och wärdiga tänkesätt och således oftast nyttjad i de angelägnaste och mest grannlaga ärendens bedrifvande”. Till Carl Hermelins Finlandsintressen bidrog hans hustrus arvsrätt till en del av säteriet Wiik i Kimito. Carls moster Brita Maria Benzelstierna testamenterade Wiik som fideikommiss till systrarna Benzelstiernas ende arvinge Samuel Gustaf Hermelin. Han tillträdde emellertid aldrig stället eftersom hans far Carl utverkade att fideikomissrätten överfördes på Noor.
Riksrådet Carl Hermelin, målat av Scheffel, original hos huvudmannen
MEDLEM I FINLANDSKOMMISSIONEN
Med sina finländska förhållanden blev Carl förtrogen med den kommission som var tillsatt för att hjälpa Finland ur den nöd landet befann sig i. Kommissionen ” hade att ”bereda och föreslå de utwägar, hwilka kunna tiena til Finlands uphielpande”. Kommissionen ingav 1 juli 1755 en skrivelse som beskrev nöden i Finland.
Utvandringen var stor eftersom det inte fanns möjlighet för dräglig självhushållning eller arbete. Fattigdomen var enorm och barndödligheten var ett stort problem som Kommissionen påtalade och ansåg att man skulle försöka stävja med läkar- och botemedelsinsatser. Man gav vidare förslag om hemmansklyvning, för att ge folk mark att odla sin egen föda, förslag om storskiften och man uppmuntrade till det svenska torpsystemet. Kommissionen ansåg att landet skulle kunna hysa tre miljoner själar, vilket var sex gånger folkmängden år 1755. Under 1751 dog, enligt dåtidens förda statistik 2 545 barn i okända barnsjukdomar. Det svenska mösspartiet, som Carl Hermelin tillhörde, drev bland annat dessa frågor i svenska riksdagen. Hattpartiet som hade makten vid denna tidpunkt och förbundet med Frankrike medförde att Sverige drogs med in i sjuårskriget (1756-63) mot bl.a. Preussen och Fredrik den Store, bror till dåvarande svenska drottning Lovisa Ulrika. Detta efter ett misslyckat försök till statskupp initierat av drottningen med stöd av att oppositionen (mössorna) var trött på ständernas växande maktfullkomlighet.
CARL VAR MÖSSA, FICK INGEN FALLSKÄRM
Hermelin befordrades till en icke ledig tjänst som statssekreterare, dvs. han behöll sin gamla befattning tills tjänsten blev ledig. Man gav honom en extra ledighet på ett år. Hermelin hörde till det fåtal av frihetstidens riksdagsmän som avvisade partipolitiska ”biinkomster” (läs mutor). Enligt tradition i släkten höll han sig till livsdevisen ”potius mori quam saliri” (hellre döden än smutsas*). Detta var huvudanledningen till varför man ville ha med Carl i Riksrådet vid regeringsbildandet 1765.
Krigsrådet Carl Hermelin, mössa och nära vän med kungen och drottningen kände ovilja mot kriget. Då de ansvariga kritiserades hårt för lättfärdiga beräkningar om krigets kostnader sökte den samvetsgranne Hermelin i ren protest om att få bli befriad från sin syssla. Landshövdingetjänsten i Åbo var ledig och Carl sökte den men hans korta tid i kungens tjänst var inte tillräckligt lång. Carl sökte istället statssekreterartjänst i augusti 1758 men erhöll den inte och då brast hans tålamod och han ansökte om avsked med full lön som pension. Hans avskedsansökan avslogs emellertid med motivationen att avsked med åtnjutande av hela lönen stred mot gällande förordningar. Sanningen var att endast förtjänta partivänner (läs hattar) kunde räkna med särskilda förmåner.
HATTPARTIET I FÖRBUND MED FRANKRIKE
Hattpartiet var ett svenskt riksdagsparti under frihetstiden (1718-1772). Partiet organiserades på 1730-talet och fick majoritet vid riksdagen 1738/39. Dess program omfattade utrikespolitiskt förbund med Frankrike och revansch på Ryssland samt inrikespolitiskt av merkantilistiska präglade idéer, med höga skyddstullar samt starkt statligt stöd åt industri och handel. Trots ett misslyckat krig mot Ryssland 1741-43 behöll och stärkte partiet sin ställning fram till 1760-talet, då ett misslyckat krig emot Preussen och oreda i statsfinanserna ledde till dess fall vid riksdagen 1765/66. Partiet återvann en ledande ställning 1769 och anslöt sig till Gustav III s revolution, varefter det upplöstes. De mest betydande ledarna var Carl Gyllenborg, C.G. Tessin, J.A. von Höpken och Axel von Ferssen d. ä.
MÖSSPARTIET NÄRMADE SIG RYSSLAND
Mösspartiet framträdde som egentligt parti vid valet 1738/39. Till skillnad från det då regerande hattpartiet förespråkade de en försiktig utrikespolitik med avståndstagande från Frankrike och ett närmande mot Ryssland.
Partiets flesta sympatisörer fanns bland högadeln men senare fick det anhängare även bland präster, borgare och konservativa bönder. Efter det misslyckade kriget mot Ryssland 1741-43 anställde mössorna räfst med krigsledningen, men sedan ett par generaler dömts och avrättats som syndabockar och partiet bytt ledare försvarade hattarna sin position med framgång. Vid riksdagen 1746/47 höll de räfst med mössorna i samband med den ryska ministern Korffs anstötliga uppträdande varefter mössorna inte förmådde samla sig till effektiv opposition på länge.
Efter hattarnas misslyckade ekonomiska politik under 1750-60-talen återförenades mössorna i ett yngre mössparti som vann majoritet vid riksdagen 1765/66. De yngre mössorna hade sina anhängare bland den allt starkare medelklassen. De störtades dock redan 1769 på grund av misslyckanden i den ekonomiska politiken och sin beroendeställning till Ryssland. De återkom till makten vid riksdagen 1772, nu som ett utpräglat lägreståndsparti med bl.a. avskaffande av adelns privilegier på programmet. Partiet förlorade därför sina anhängare inom aristokratin, som istället slöt upp kring kungen och möjliggjorde hans statskupp 1772.
* Nätverkets ”Priusquam saliri mori” (Hellre döden än fläckas) är enligt uppgift en omskrivning men betyder det samma.