Ur-Olof

Släktens förste Hermelin - Olof Nilsson - föddes i januari 1658 i Filipstad. Han var son till hemmanssmeden Nils Månsson i hans andra äktenskap med Karin Andersson. Fadern var bland annat kommunal förtroendeman och blev borgmästare i Filipstad 1646. Om vem som var hans farfar råder viss diskussion.

NILSSON BLEV SKRAGGE

Olofs bror Simon hade antagit släktnamnet Skragge, vilket också Olof gjorde i samband med inskrivningen vid Uppsala universitet den 12 september 1677. Han skrev in sig under namnet Olaus Nicolai Skragge. Olofs ärelystnad och stolthet fick honom att anta namnet Hermelin året 1678, närmare bestämt i slutet av oktober. Det finns antydningar i brev att han såg sig som förmer än sina släktingar som studerade vid samma universitet. Olof tjänstgjorde mellan 1680-84 som informator åt riksamiralen greve Gustav Otto Stenbock's son Magnus. En resa Olof företog åren 1684-86 gick bland annat till universiteten i Paris och Oxford. Huruvida han bedrev studier där är inte känt. Efter greve Stenbock's död 1686 blev Olof introducerad hos greve Magnus Gabriel de la Gardie som rekommenderade Olof hos kung Karl XI.

PROFESSOR I VÄLTALIGHET

Olof Hermelin utsågs till professor i vältalighet och poesi den 4 januari 1686 vid universitet i Livland. Under åren 1690-1699 tjänstgjorde Olof även som juris professor.  och historiegraf. Olof Hermelin utnämndes till kunglig historiegraf (officiell historieskrivare) i mars 1699 och befordrades till kunglig sekreterare i september 1701. Han anlände till det kungliga krigslägret i Bielowice i Litauen den 10 mars 1702.

TVÅ GIFTEN

Olof gifte sig 1690 med Helena Brehmsköld och fick sju barn med henne. Helena avled 22 februari 1698. Av de sju barnen överlevde två, Olof (5/8 1694) och Nils (24/1 1698). Olof Hermelin gifte om sig med Margareta Olbrecht Åkerhielm år 1700. Margareta var änka efter Elias Olbrecht och dotter till statssekreterare Samuel Åkerhielm och Katarina Mollsdorff. Olof och Margareta fick fyra barn. Det fjärde barnet Carl f 1707 upphöjdes till friherrlig värdighet och är den friherrliga ättens stamfader.

aDLADES 1702

Den 15 november 1702 upphöjdes Olof Hermelin i adligt stånd och i oktober 1705 utnämndes han till kansliråd och statssekreterare. Förutom rollen som inrikespolitisk rådgivare så var Olofs stridsskrifter den svenska utrikespolitiska propagandans bravurnummer. Utöver de stora propogandistiska knalleffekterna distribuerades från fältkansliet regelbundet informationsskrivelser till svenska tjänstemän och myndigheter och propogandistiskt färgade nyheter avsedda för allmänheten. Fältkansliet fungerade också som informationscentral för underrättelseverksamheten.

Förhandlade med kejsare och kungar

Under fältkanslitiden hade Olof åtskilliga uppdrag som diplomatisk förhandlare åt Karl XII. Kung Fredrik I av Preussen är en av de kungligheter som Olof förhandlade med och kung August II av Polen en annan. Även förhandlingar med kejsaren i Wien ägde rum under Olof Hermelins ledning. Hermelins umgänge i fält var i huvudsak med främmande makters diplomater och högre svensk militär och bland dem kan nämnas general greve Magnus Stenbock, som han var informator för under sin studietid i Uppsala, general greve Adam Ludwig Lewenhaupt, överstemarskalk greve Carl Piper och kungens överståthållare greve Knut Posse.

Släkten fortlevnad säkrades i fält

Under fältkanslitiden hade Olof åtskilliga uppdrag som diplomatisk förhandlare åt Karl XII. Kung Fredrik I av Preussen är en av de kungligheter som Olof förhandlade med och kung August II av Polen en annan. Även förhandlingar med kejsaren i Wien ägde rum under Olof Hermelins ledning. Hermelins umgänge i fält var i huvudsak med främmande makters diplomater och högre svensk militär och bland dem kan nämnas general greve Magnus Stenbock, som han var informator för under sin studietid i Uppsala, general greve Adam Ludwig Lewenhaupt, överstemarskalk greve Carl Piper och kungens överståthållare greve Knut Posse.

Öde som fängslar

Med undantag av Karl X II:s eget dödsfall har inget karolinskt öde som Olof Hermelins fängslat eftervärldens intresse och fantasi. Det har hävdats, dels att han stupade under själva slaget vid Poltava, dels att han blev tagen av ryssarna och fortfarande 1712 var i livet och dels att han visserligen blev tillfångatagen men att han direkt efter slaget blivit nedgjord på tsarens order. Vissa rykten säger att tsaren själv dräpte Hermelin med sin värja. Den sista säkra situationsbilden ur Olof Hermelins liv står att finna i greve Carl Pipers dagboksanteckningar från dagen före själva slaget den 28 juni 1709 och rör minuterna närmast före det ryska infanteriets anfall. Kungen var sårad och hade låtit sig övertalas att lämna slagfältet, på vilket de båda sidornas styrkor hade börjat formera sig för strid och Hermelin kom ridande till den vilande Piper för att meddela om kungens avlägsnande. Han meddelade samtidigt att fienden var i full anmarsch och greve Piper steg, då han insåg allvaret, upp till häst och red bort för att söka konungen. Hermelin följde inte Piper till kungen utan efter det att han hade meddelat Piper om stridsläget finns inga fler livstecken av Hermelin noterade i dagboken. Mycket talar för att Hermelin blev tillfångatagen och inte stupade på slagfältet. Huruvida han var sårad vid tillfångatagandet och avled av dessa sviter senare eller om han senare blivit dräpt av tsaren eller någon annan går inte att fastställa. Ryktet säger dock att tsaren skall ha blivit exalterad vid nyheten av att en av hans verkliga fiende hade tillfångatagits och att tsaren då egenhändigt skulle ha nedgjort Hermelin med sin värja. Det finns också vittnesberättelser, där tre ryska präster skall ha bevittnat att Hermelin var fången och bevakades av den ryske vicekanslern Schafirov på order av den ryske tsaren. Denna version har inte kunnat styrkas och måste därför anses ha en låg beviskraft, men det får därför ändå icke anses uteslutet att han faktiskt var i livet så sent som 1712.