Samuel Gustaf Hermelin, Bergsrådet

Samuel Gustaf Hermelin föddes den 4 april 1744 och var son till riksrådet Carl Hermelin (1707-1789) och dennes hustru Hedwig Ulrica Benzelstierna (1714-1781). Efter studier i hemmet kom han till Uppsala universitet, där han tog en juridisk examen blott sexton år gammal. Han fortsatte sina studier och avlade strax därefter s.k. bergsexamen. Som auskultant (led i utbildning i form av studier av själva yrkesutövningen) i Bergskollegium inträdde han följande år på tjänstemannabanan, där han trots sin ungdom snart nog fick flera mycket viktiga uppdrag anförtrodda åt sig. Hans härkomst av börd bidrog till uppdragen men den unge mannens verkliga kunskaper och tidigt utvecklade säkra omdöme var den egentliga anledningen till att han anförtroddes dessa. Hans uppdrag bestod i att hålla bergsting i Hedemora och Öster- och Väster-Bergslagens Bergmästaredöme, resor inom Sveriges och Norges bergslager samt utveckling av smältprocesser i Falun, där han liksom i förvaltningen av Ädelsfors guldverk införde flera värdefulla och bestående förbättringar.

21 år gammal äntrade han den politiska scenen

I och med 1765 års riksdag framträdde Samuel Gustaf för första gången på den politiska arenan. Han var då tjugofem år gammal. Hans far, Carl, satt vid denna tid i rådet och tillhörde mösspartiet som, efter hattpartiets nederlag 1765, hade makten. Detta ombyte i den högsta ledningen hade medfört en plötslig och häftig förändring i hela den politik som i ett fjärdedels sekel dominerat Sverige. Denna förändring visade snart att det i alla inre förhållanden rådde en finansiell oreda som hattarna lämnat efter sig och som var stor och bekymmersam. Den unge tillförordnade bergmästaren som inom sitt fögderi blev vittne till all den villervalla rådets rikshushållning framkallade, såg sig snart tvungen att ställa sig i ett motsatt läger till faderns. Valet mellan den sonliga och den medborgerliga plikten var svårt men Samuel Gustaf bestod provet och bidrog med sin röst till det riksdagsbeslut som störtade det härskande partiet och med detta jämväl fadern. Hans hållning väckte allmänt gillande. I dessa korruptionstider var den omutliga medborgerliga pliktkänslan långt ifrån någon alldaglig företeelse och på ständernas tillrådan utnämndes han en kort tid efteråt till ordinarie bergmästare med uppdrag att utöva vård och tillsyn över rikets ädlare bergverk.

två giften

Samuel Gustaf gifte sig första gången den 2 november 1773 med Maria Elisabeth Sandels (1755-1779), dotter till bergsrådet Samuel Sandels och Catharina Elisabeth Brandt.). Maria Elisabeth gick bort redan vid 24 års ålder och efterlämnade en dotter, Hedwig Elisabeth född 11 oktober 1774. Samuel miste sin mor 1781 och olyckorna kom tätt en tid. Han var 41 år när han i sitt andra gifte den 28 juli 1785 äktade Hedwig Augusta af Söderling (1761-1794), dotter till kammarrådet Samuel af Söderling och Hedwig Ulrica Weldt. Bröllopet stod på Gripenbergs slott och ägdes då av kammarrådet af Söderling.
Samuel och Hedwig Augusta fick fyra barn:

  • Ulrica Elisabeth född 14 juli 1786 (hon gifte sig med Maria Elisabeths (Samuels första fru) bror fältmarskalken och riksståthållaren i Norge J.A. Sandels, 1764-1831).
  • Carolina Augusta född 30 november 1787.
  • Carl föddes 13 maj 1791 och övertog fideikommisset Noor efter Samuel Gustafs död 1820.
  • August Söderling föddes 1 april 1794 och blev fideikommissarie för Gripenberg redan som treåring.

Blev bergsråd och besökte Nordamerika

År 1774 befordrades Samuel Gustaf till assessor i Bergskollegium och slutligen 1781 till bergsråd, vilken befattning han sedan upprätthöll till 1815, då han sökte och erhöll avsked. Samuel företog en utlandsresa 1782, delvis bekostad av statsanslag, som förde honom genom flera av Europas länder samt Nordamerika. Ändamålet med resan var att besöka andra länders bergverk och inhämta upplysningar om dessas drift och uppfinningar. Under den äventyrliga seglatsen till Nordamerika attackerades fartyget flera gånger av kapare men den slutade lyckligt sent omsider. Ändamålet med Nordamerikaresan var enligt den kungliga instruktionen att undersöka och bedöma det inflytande på den svenska handeln, främst järnhandel, som de nordamerikanska staternas förmodade självständighet kunde medföra. Vistelsen blev långvarig och först efter tre år kunde han återvända till Sverige.

Kartlade Sverige och Finland

Väl hemma skred han genast till verket att i praktiken omsätta vad han sett och lärt under sina vidlyftiga resor. Som sin första uppgift tog han att kartlägga Sverige och Finland samt att upprätta noggranna beskrivningar över dess länders olika trakter. Han sände på egen bekostnad en hel stab av geografer, naturkunniga, bergsmän och tecknare åt olika håll för att insamla underrättelser, jämföra, pröva och förbättra redan befintliga kartor samt att upprätta nya. Efter nära ett 15 årigt (1796-1818) ihärdigt bemödande och oavbrutna uppoffringar kunde Hermelin till landets stora gagn utge en nästan komplett atlas över Sverige och Finland, vilken ansågs vara den bästa och mest fullständiga atlas som producerats under lång tid efter dess publikation. Atlasen förblev ensam i sitt slag fram till generalstabens översiktskarta gavs ut 1914-1927. Vidare utgav Samuel Gustaf en mängd kartor över gruvor och malmfält och en betydande samling petrografiska kartor (petrografi, läran om bergarternas systematik och beskrivning) över åtskilliga trakter i Sveriges nordligaste och dittills i mindre omfattning utforskade landsdel.

Slog sig på bergshantering

Det var i detta samband som uppmärksamheten fästes vid Norrbotten. Ingenting hade gjorts för tillgodogörandet av de outtömliga rikedomar som denna provins ägde i form av naturtillgångar. I Stockholm såg man inte möjligheterna med naturtillgångarna på grund av politisk och maktfullkomlig blindhet och istället för att lyssna slösade efterträdare till den lönnmördade kungen redan på tärda resurser för att vidmakthålla krigsföretagen. Samuel beslöt emellertid att gripa in och med sin vanliga energi gick han till verket. Först köpte han in Hedefors förfallna sågverk och sedan Meldersteins nedlagda bruk, förbättrade det förra och återställde och utvidgade det senare. Därefter anlade han Selets bruk med 1 800, Svartå med 900, Törefors och Övre Kalix bruk med tillsammans 1 800 skeppsund årligt smide. Utöver detta lät han uppodla ödemarker, torrlägga otillgänglig träskmark samt anlade många mil vägar till tidigare isolerade trakter. Samuel nöjde sig dock inte med detta.

Ulla-Britt Hedberg (svärmor till Maximilian, Thorsvi, Robert, Nils) har renskrivit avsnitt ur Råne Älvdalar som närmare beskriver Hermelins vedermödor i Norrbotten.

Kallade in bergsmän och skapade nybyggen

För att få fart på sina anläggningar lät han från de södra provinserna kalla in kunniga bruksarbetare, smeder, masmästare, hantverkare och kolare samt ett stort antal odlare som skulle odla upp jorden kring de 130 nybyggen som han lät anlägga på skilda håll i Norrbotten. Han skapade liv och rörelse i den nyss så tysta, nästan ödsliga trakten och som någon uttryckte det - "mannen som förvärvat sig ovansklig ära genom upptäckten av Sveriges rikaste och outtömligaste järnmalmslager i Gellivare". Statskassan blev inte lottlös genom dessa anläggningar. Endast år 1806 utbetalades 3 000 riksdaler i skatt enbart från Hermelins bruk i Norrbotten. I motsats till många andra stora män fick Samuel redan under sin livstid på mångahanda sätt röna tacksamhetsbevis för de stordåd han uträttat.

Hamnade i onåd och fick Nordstjärneordern

Han var medlem av Vetenskapsakademien och av ett flertal utländska samfund. Vidare lät hans eget stånd prägla en guldmedalj över honom att utdelas till honom till riksdagen år 1800, vars det på medaljens ena sida stod att läsa "För utvidgad kunskap om Fäderneslandet, förkovrade näringar, befolkade ödemarker. Av medborgare och vänner 1800". Först tio år senare fann den kungliga nåden skäl att förära honom Nordstjärneorden. Troligtvis skedde det senare än annars hade blivit fallet eftersom Samuel hade råkat i onåd hos såväl kung Gustav III som hos hans son Gustav IV, då han under den stormiga riksdagen 1789 vågade uppträda mot säkerhetsakten som han ansåg som en landsfördärvlig olycka och som han yttrade till protokollet "Han trodde på Guds försyn och på den som förbjudit att hans namn missbrukades och som säkerhetsakten vore en förändring och ej någon förklaring av den regeringsform han besvurit kunde han icke däruti ingå".

Drabbades av motgångar och bekymmer

Men trots all berömmelse och trots alla framgångar skulle dock Samuel få se sina sista levnadsdagar mötas av motgångar och bekymmer. De i början av 1800-talet plötsligt inträffade dåliga konjunkturerna för bergshanteringen träffade honom kanske hårdast, men därtill kom en lång rad av andra olyckor i form av eldsvådor, översvämningar, fientliga härjningar etc.

I sina bruk och vidlyftiga uppodlingsarbeten hade han nedlagt betydande belopp inte endast hela sin enskilda förmögenhet utan även upplånade medel. Det visade sig därför snart omöjligt för Samuel att rida ut stormen. Han såg sig nödsakad att träda i likvidation. Det var ett tungt slag för honom att vid slutet av sin långa och mödosamma karriär se allt han skapat eller återväckt till liv gå under klubban. Han blev en martyr för sin patriotism. Han hade försakat allt för fäderneslandet och alltid åtsidosatt sina enskilda fördelar hela tiden anspråkslös och givmild. Fattig på jordiska ägodelar, prövad, slagen men alltjämt oböjd stod han där ännu när döden nådde honom den 4 mars 1820.



Medalj i 7:e storleken över Samuel Gustaf Hermelin slagen av Kungliga Vetenskapsakademien år 1828